Flyktingpojkarna som hittar möjligheter

Publicerat 2016-11-11 17:10 av Annette Runsteen
chef_no11

I dessa dagar av chock och förvirring efter det amerikanska presidentvalet kommer här en värmande historia om möjligheter, hopp och framtidstro. Den blir inte sämre av att huvudpersonerna kommit som flyktingar till Sverige.

Saeid Esmaeilzadeh och Ashkan Pouya flydde med sina familjer från diktaturen i Iran för över 30 år sedan. Idag driver de tillsammans Serendipidy Group, värderad till över 4 miljarder, med 1300 anställda och säte i Stockholm.

Som en röd tråd i deras liv går förmågan att övervinna hinder där de flesta skulle givit upp, och kunna se nya möjligheter som öppnar sig längs vägen. Själva namnet på deras koncern, Serendipity, betyder ungefär ”av en tillfällighet befinna sig på rätt plats i rätt tid”. Att upptäcka något oväntat bra när du minst anar det. De bygger sin verksamhet på en förväntan att dessa lyckosamma ögonblick faktiskt uppstår. Sedan ser de till att ta vara på och förädla de upptäckter som görs.

Jag plockar ut några guldkorn ur artikeln om dem i tidningen Chefs senaste nummer*.

  • De präglas av tacksamhet och möjlighetstänkande: ”När man kommer från en värld till en annan tar man inte den möjlighet man har för given.”
  • Ett stort misslyckande efter många timmars laboratoriearbete visade sig skapa världens hårdaste glas.  Denna upptäckt lade grunden till deras miljardimperium. De menar att det aldrig är den första idén som blir den slutliga produkten på marknaden. Sitt  förhållningssätt kallar de ”Den kreativa dansen”. Det handlar om ett samspel mellan teknik och marknad, och att i en komplex värld ha förmågan att ta in ny information, vara flexibel och beredd att ändra inriktning.
  • En annan nyckel till framgången är de kompletterar varandra. ”I de flesta fundamentala frågor tycker vi olika.”  Men de konstaterar att deras personliga relation är förutsättningen för att de ska kunna jobb ihop.  De har känt varandra sedan 10 års ålder. I början umgicks de varje dag och hade långa diskussioner. Genom detta upptäckte de så småningom varandras världar och kunde börja förstå varandra.

Jag slås av hur självklara och modiga de verkar vara som ledare, även om de själva säger att de kan vara rädda att misslyckas och är mer åt det fega hållet. Att en gång ha förlorat allt och lyckats starta på nytt igen, tror jag bygger en inre ledarkompass. Det ger förutsättningar för ett sunt ledarskap som utvecklar både företaget och människorna i det.

Jag viker ihop tidningen, inspirerad och faktiskt lite förväntansfull. Kanske kommer jag snart ha turen att befinna mig på rätt plats, och råka på något eller någon som får stor betydelse för mitt fortsatta liv? Var så säker – jag kommer ta vara på den möjligheten!

*) Källa: Chef nr 11 2016.

Boktips: ”Miljardmakarna: flyktingarna som byggde ett affärsimperium” av Emma Ahlén Pouya.

Dela inlägget
Share on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterGoogle+Email to someone

Kategori